En bit räls

Under min bussresa från Mendoza till Córdoba i Argentina korsar jag en järnvägsräls som löper bort över slätten mot den horisont där den röda solen snart ska gå ner. Det kommer inget blänk på skenan just som bussen skumpar över spåret.  Jag undrar vad nästa hållplats heter. Jag undrar när nästa tåg går. Jag undrar vem som sitter på det tåget. En gaucho som sörplar mate med blicken flackande över det karga landskapet. Han hör hur hjärtat slår i takt med dunkandet från rälsen och han känner blodet pumpa runt i hans gamla men starka kropp.

Storbritannien hjälpte till att bygga upp järnvägsnätet över Argentina under 1800-talet och den argentinska staten med Juan Perón i spetsen köpte loss det för en spottstyver efter det andra världskriget. Järnvägarna nationaliserades och transporterade varor och människor över enorma delar av det vidsträckta landet. Tågtrafiken band ihop byar där samhällen växte fram, gav arbetstillfällen och gynnade det småskaliga jordbruket och den lokala industrin. Rälsen var som floder i en skog, som blodådror i en kropp. De transporterade näring ut i kroppens vävnader och organ. Järnvägen ägdes gemensamt, finansierades gemensamt och bidrog till den allmänna välfärden, bokstavligen.

Efter militärkuppen 1976 förändrades landet på många sätt. Ett skräckvälde växte fram och infrastrukturen började monteras ner. Det som fanns kvar av den allmänna järnvägen såldes ut av president Carlos Menem under dennes mandat 1989-1999 till privata företag. Detta skedde i samförstånd med Bill Clinton och de amerikanska oljebolagen som tjänade stora pengar på at den argentinska järnvägen nedmonterades och ersattes av motorvägar. De privata företagen lade ner järnvägen där den inte genererade vinst, vilket var i princip överallt förutom mellan de största städerna. Det kortsiktiga tänkandet, jakten på snabba pengar gjorde att sträcka efter sträcka av järnväg lades ner. Loken, vagnarna och fabrikerna står än idag och vittrar sönder på den argentinska landsbygden. Järnvägen privatiserades, blodet rann ur kroppen och organen berövades näringstillflödena.

Den fjärde januari 2007 publicerade den argentinska morgontidningen Clarín ett reportage som avslöjar att ca 40 % av de byar på landsbygden med färre än 2000 invånare, är på väg att försvinna. Folk flyttar från byarna till de stora städerna. En viktig anledning som nämns är nedmonteringen av järnvägen.

Den 29 april 2008 skriver nuvarande president Cristina Fernández de Kirchner under det kontrakt som ger grönt ljus till bygget av ett argentinskt höghastighetståg. Företaget beräknas komma att kosta ca 4000 miljoner dollar. Varför skriver hon under detta kontrakt? För att kunna stoltsera med att Argentina nu har en ett tåg som går i 320 km/h? Höghastighetståget är inte folkligt som den gamla järnvägen. De som får åka med är de rika och turisterna, inte de fattiga. Höghastighetståget gynnar inte det småskaliga jordbruket och den lokala industrin. Det binder inte samman och stärker inte byarna. Det bär inte näring till kroppens organ och vävnader. För bråkdelen av de pengar som är avsatta för utbyggnaden av höghastighetståget skulle man enkelt kunna återuppbygga det gamla järnvägsnätet.

Dokumentärfilmen La próxma estación (Nästa station) berättar historien om järnvägen i Argentina och om de människor som arbetat på den, färdats på den och sett den tyna bort.

http://www.youtube.com/watch?v=8oPss0YYEZo (spanska)

   

Utanför Mendoza



Mellan Mendoza och Córdoba

Mellan Mendoza och Córdoba



Om att slå sig fri i Santiago

Det är en kall men solig förmiddag i Santiago i mitten av juni och jag promenerar från min väns lägenhet där jag bor över, längs med den breda Avenida Libertador Bernardo O’Higgins och förbi La Biblioteca Nacional. Jag hör ljudet av trummor bryta genom oväsendet från alla passerande bilar och successivt bli allt starkare. Det är bara trummor, bara rytm; inget annat instrument hörs. Jag går över zebrastrecken på avenyn och befinner mig på refugen mitt emot trumslagaren som nyss slutat att spela för att byta några ord med en dam och en liten flicka som stannat till. På mannens plakat står det:

Damer och herrar. Jag ber Er, vänligen, att hjälpa till (frivilligt). På detta sätt tjänar jag min familjs uppehälle. Två döttrar. /Elvis Jr.

Idag har jag inte kunnat arbeta på Paseo Ahumada. Kommunfullmäktige kräver tillstånd och jag kan inte betala det. För en månad kräver de 45000 pesos (ca 670 SEK). Jag har knappt råd att ge mat åt mina två döttrar. Dessutom ger de mig inget fast jobb på grund av min sjukdom. Jag lider av kronisk epilepsi. / Speciell person, sångare, trumslagare. Tack.

Det börjar vimla av frågor i mitt huvud: Vem är han som kallar sig Elvis Jr. och spelar trummor på refugen mellan all trafik på Avenida Libertador Bernadro O’Higgins? Var bor han med sin familj? Vad har han för bakgrund? Hur länge kan han sitta kvar där och spela utan att kommunen tvingar honom att betala för ett tillstånd? Vad säger den förbipasserande kvinnan till honom och vad svarar han? Hur mår han? Vilka sociala, politiska och ekonomiska faktorer gör att han tvingas arbeta på det sättet? Hur ser sjukförsäkringen ut i Chile? Vad bör göras för att stärka institutionerna? Vad bör göras för att resurserna ska komma alla till del?

Jag lägger ner min kamera i väskan, går över den resterande delen av avenyn, till andra sidan. Sekunder senare sätter mannen återigen igång att spela för livet.