Under min bussresa från Mendoza till Córdoba i Argentina korsar jag en järnvägsräls som löper bort över slätten mot den horisont där den röda solen snart ska gå ner. Det kommer inget blänk på skenan just som bussen skumpar över spåret. Jag undrar vad nästa hållplats heter. Jag undrar när nästa tåg går. Jag undrar vem som sitter på det tåget. En gaucho som sörplar mate med blicken flackande över det karga landskapet. Han hör hur hjärtat slår i takt med dunkandet från rälsen och han känner blodet pumpa runt i hans gamla men starka kropp.
Storbritannien hjälpte till att bygga upp järnvägsnätet över Argentina under 1800-talet och den argentinska staten med Juan Perón i spetsen köpte loss det för en spottstyver efter det andra världskriget. Järnvägarna nationaliserades och transporterade varor och människor över enorma delar av det vidsträckta landet. Tågtrafiken band ihop byar där samhällen växte fram, gav arbetstillfällen och gynnade det småskaliga jordbruket och den lokala industrin. Rälsen var som floder i en skog, som blodådror i en kropp. De transporterade näring ut i kroppens vävnader och organ. Järnvägen ägdes gemensamt, finansierades gemensamt och bidrog till den allmänna välfärden, bokstavligen.
Efter militärkuppen 1976 förändrades landet på många sätt. Ett skräckvälde växte fram och infrastrukturen började monteras ner. Det som fanns kvar av den allmänna järnvägen såldes ut av president Carlos Menem under dennes mandat 1989-1999 till privata företag. Detta skedde i samförstånd med Bill Clinton och de amerikanska oljebolagen som tjänade stora pengar på at den argentinska järnvägen nedmonterades och ersattes av motorvägar. De privata företagen lade ner järnvägen där den inte genererade vinst, vilket var i princip överallt förutom mellan de största städerna. Det kortsiktiga tänkandet, jakten på snabba pengar gjorde att sträcka efter sträcka av järnväg lades ner. Loken, vagnarna och fabrikerna står än idag och vittrar sönder på den argentinska landsbygden. Järnvägen privatiserades, blodet rann ur kroppen och organen berövades näringstillflödena.
Den fjärde januari 2007 publicerade den argentinska morgontidningen Clarín ett reportage som avslöjar att ca 40 % av de byar på landsbygden med färre än 2000 invånare, är på väg att försvinna. Folk flyttar från byarna till de stora städerna. En viktig anledning som nämns är nedmonteringen av järnvägen.
Den 29 april 2008 skriver nuvarande president Cristina Fernández de Kirchner under det kontrakt som ger grönt ljus till bygget av ett argentinskt höghastighetståg. Företaget beräknas komma att kosta ca 4000 miljoner dollar. Varför skriver hon under detta kontrakt? För att kunna stoltsera med att Argentina nu har en ett tåg som går i 320 km/h? Höghastighetståget är inte folkligt som den gamla järnvägen. De som får åka med är de rika och turisterna, inte de fattiga. Höghastighetståget gynnar inte det småskaliga jordbruket och den lokala industrin. Det binder inte samman och stärker inte byarna. Det bär inte näring till kroppens organ och vävnader. För bråkdelen av de pengar som är avsatta för utbyggnaden av höghastighetståget skulle man enkelt kunna återuppbygga det gamla järnvägsnätet.
Dokumentärfilmen La próxma estación (Nästa station) berättar historien om järnvägen i Argentina och om de människor som arbetat på den, färdats på den och sett den tyna bort.
 |
| Utanför Mendoza |
 |
| Mellan Mendoza och Córdoba |
 |
| Mellan Mendoza och Córdoba |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar