Om att slå sig fri i Santiago

Det är en kall men solig förmiddag i Santiago i mitten av juni och jag promenerar från min väns lägenhet där jag bor över, längs med den breda Avenida Libertador Bernardo O’Higgins och förbi La Biblioteca Nacional. Jag hör ljudet av trummor bryta genom oväsendet från alla passerande bilar och successivt bli allt starkare. Det är bara trummor, bara rytm; inget annat instrument hörs. Jag går över zebrastrecken på avenyn och befinner mig på refugen mitt emot trumslagaren som nyss slutat att spela för att byta några ord med en dam och en liten flicka som stannat till. På mannens plakat står det:

Damer och herrar. Jag ber Er, vänligen, att hjälpa till (frivilligt). På detta sätt tjänar jag min familjs uppehälle. Två döttrar. /Elvis Jr.

Idag har jag inte kunnat arbeta på Paseo Ahumada. Kommunfullmäktige kräver tillstånd och jag kan inte betala det. För en månad kräver de 45000 pesos (ca 670 SEK). Jag har knappt råd att ge mat åt mina två döttrar. Dessutom ger de mig inget fast jobb på grund av min sjukdom. Jag lider av kronisk epilepsi. / Speciell person, sångare, trumslagare. Tack.

Det börjar vimla av frågor i mitt huvud: Vem är han som kallar sig Elvis Jr. och spelar trummor på refugen mellan all trafik på Avenida Libertador Bernadro O’Higgins? Var bor han med sin familj? Vad har han för bakgrund? Hur länge kan han sitta kvar där och spela utan att kommunen tvingar honom att betala för ett tillstånd? Vad säger den förbipasserande kvinnan till honom och vad svarar han? Hur mår han? Vilka sociala, politiska och ekonomiska faktorer gör att han tvingas arbeta på det sättet? Hur ser sjukförsäkringen ut i Chile? Vad bör göras för att stärka institutionerna? Vad bör göras för att resurserna ska komma alla till del?

Jag lägger ner min kamera i väskan, går över den resterande delen av avenyn, till andra sidan. Sekunder senare sätter mannen återigen igång att spela för livet.